Att lyssna och lära

Vi åkte tåg. Jag och mitt fantastiska mellanbarn som överlever stormar och känslomässiga fall. Min fantastiska lyssnade på sitt egna Spotify-album och jag, jag valde Mamma och skruvmejslarna, ett dokumentärprogram från Sveriges Radio. Då och då gav vi varandra en klapp på kinden eller en lutning mot axeln eller en puss på munnen. Jag lyssnade på Caroline Kustus berättelse om att växa upp med en mamma som knarkar, en liten lillebror och en pappa. Vi åkte tåg, jag och det fantastiska mellanbarnet, och det var tur att vi gjorde det. Att vi var i ett sammanhang där vi kunde vara bara vi, där vi inte tänkte på alla de andra.

Jag kände mig ledsen och glad och besviken och liten och stor. Allt det där i en röra när jag identifierade mig med ett litet barn och ett vuxet barn och en liten vuxen. Mitt barn, bredvid mig på sätet, lyssnade på En superhjältejul-albumet och sjöng högt för alla på tåget. Och jag var både ledsen och glad och stolt och stor och liten.

Dagens lärdom: Även om ett svek är större så är det mindre sveket fortfarande ett svek och det är svårt att bedöma vad som är störst. Om en förälder inte gör sitt jobb är den andra förälders jobb än viktigare, därför kan sveket från den andra föräldern kännas större och ha en större betydelse.