I vår familj är det inte okej att någon leker våldslek. Det är så oerhört svårt och tungt och jobbigt att efterhålla, stå upp för och argumentera för. På ett plan håller de flesta andra vuxna med mig, men de tycker alltid att det finns tillfällen då våld är tillåtet.
Men vad jag känner är att barn inte kan förstå gränsen, inte kan veta gränsen. Vi behöver komma bort från våldet, bort bort bort.
Vi ska inte använda krig som lösning när vi är vuxna så vi behöver inte träna på det som barn. Vi ska inte vara superhjältar som slåss när vi är vuxna, vi kan vara andra superhjältar som har andra färdigheter som inte är våldsrelaterade.
Det finns misstankar om att det var ett barn som mördade pojken i Ljungby. Många skulle använda argumentet "att det är ett barn som inte representerar alla" eller "att det är något fel på just det barnet". Jag tror inte alls att det är hela sanningen.
Våld ingår i alldeles för stor utsträckning i barns uppfostran idag, inte i form av barnaga utan i form av film, lek, tv- och dataspel.
Lady Dahmer lägger även till genusaspekten, som jag håller med om. Flickor stoppas generellt hela tiden medan pojkar tillåts mycket mer. Det är även så att vuxna förväntar sig att pojkar ska "vålda" och det är väl allmänt känt att barn gör vad som förväntas av dem.
Dagens lärdom: Det kan vara så att ett barn har mördat en 4-åring under en lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar